Hanna Rönnbergs blogg

Tro det eller ej men flytten hit till London har gått väldigt bra, om vi inte räknar med en lunginflammation och ett brutet ben (ja tydligen med mycket stor sannolikhet var ett litet ben i foten brutet). Jag har fått saker att fungera då det här är min dröm. Jag har haft stunder då jag har frågat mig själv om all möda och allt besvär är värt det men jag har alltid avslutat de tankarna med "absolut". Dessa tre månader i London har lärt mig otroligt mycket, jag har funderat över saker jag aldrig tänkt på innan. Jag har funderat mycket över när det är okej att vara ledsen, när det är okej att bryta ihop. Men också när man ska inse att det är dags att dra sig själv upp igen. För det är just det, om det är någon som kan dra mig upp igen så är det jag, ingen annan. Det är den största skillnaden med att bo själv. Okej, jag bor i en värdfamilj och de har hjälpt mig otroligt mycket, men det handlar mer om att skjutsa till sjukhus och hjälpa till med mat, inte att hjälpa en upp när man faller rent psykiskt. Då är det en själv som måste försöka ställa sig upp igen. Min familj och vänner har jag jättebra kontakt med och de stöttar och hjälper så fort jag behöver det. Men i slutändan är det alltid jag som måste göra det. Jag måste säga att det har gjort mig till en starkare Hanna än vad jag var tre månader sedan. 

 

Just nu ska det bli väldigt skönt att komma hem dock, även om det blir en kort visit. Umgås med min familj, äta svensk mat (mamma snälla kom ihåg att köpa vörtbröd!!!!) och bara vara lite. De senaste veckorna här har varit lite väl hektiska, även om jag tycker att det är kul när det händer mycket. Längtar tills jag sitter på flyget hem på torsdag, bara tre dagar kvar!